Efter gårdagens succéartade litteraturföreläsning tändes hos mig ett litet hopp om att jag kanske skulle kunna lära mig det där jävliga språket iallafall. Kanske var jag inte så dålig som jag hade trott? Jo, tydligen var jag det.
Idag grusades nämligen mina förhoppningar, lyckobubblan sprack och jag föll ner från de små rosa moln jag stolt hoppat fram på sen igår eftermiddag. Jag och Lisa hade promenerat till ett kafé (efter ett litet stopp på H&M där jag lyckades att köpa endast det jag faktiskt behövde; nya strumpbyxor) och jag beställde en baguette med skinka och ost. Tjejen i kassan (med fejkblont hår och för mycket eyeliner) frågar vad jag vill ha att dricka och jag svarar att jag vill ha te. Hon sen oförstående ut, upprepar frågan och jag säger ännu en gång "te". Hon slänger upp min baguette på en bricka, ställer en cola bredvid den och slår in priset.
7 år av franskastudier och jag uttalar uppenbarligen "un thé" som "coca". Bra där, Kajsa, himla bra. Var det franska du skulle ha som huvudämne i din kandidatexamen, sa du?
Man behöver ju inte kunna uttala skiten, jag upprepar i alla fall det för mig själv när jag behöver lite pepp.
SvaraRadera