Hotell Marigold

Betyg: 4 av 5

Sju tillsynes helt olika brittiska pensionärer bestämmer sig av helt skilda anledningar för att tillbringa ålderns höst på The Best Exotic Marigold Hotel for the elderly and beautiful i Jaipur i Indien, ett ställe som enligt broschyren ska vara vackert, exotiskt och lyxigt. Någon vill hitta kärleken, en annan en gammal vän, en tredje vill ha en ny höftkula och några vill bara komma iväg från sina gamla liv. Men Marigold visar sig vara långt ifrån så fantastiskt som de hade tänkt sig. Det en gång vackra men nu ganska förfallna hotellet drivs av den unge, entusiastiske och naive Sonny, som är fast besluten att få verksamheten på fötter igen och bevisa för sin familj att han kan lyckas med sitt projekt. Men han är beroende av att gästerna trivs och vill betala för sin vistelse och de boende är från början ganska avogt inställda till hotellet (och faktiskt till Indien i sin helhet) och dess dammiga möbler, icke-fungerande telefoner och kranar och den diarréframkallande maten som serveras i restaurangen. Kan Sonny övertyga dem om att ändra uppfattning och få sin verksamhet att överleva?

Hotell Marigold har några riktigt tunga namn på rollistan, bland annat Judi Dench, Tom Wilkinson och Maggie Smith (som vi känner igen som professor McGonagall och som här är fantastisk i rollen som bitter, rasistisk, brittisk gammal tant). Och kanske är det just skådespelarna som gör att den här filmen blir något mer än bara en ny, mainstream, feel-goodkomedi fullproppad av klyschor. Kanske är det för att samtliga passerat 60-strecket? Jag gillar filmer med gamla människor i huvudrollerna, de är charmiga, roliga, vågar bjuda på sig själva och utgör ett välkommet avbrott i från den strida ström av heterosexuella, snygga och rynkfria unga par som annars är så vanliga i denna genre. Visserligen är bilden av brittiska turister som upptäcker Indiens kultur aningen ideologiserad, men sen när gårjag på bio för att bli underhållen på ett pretentiöst, politiskt korrekt sätt?

Hunger Games

Betyg: 4 av 5

Katniss Everdeen är 16 år och bor i distrikt 12 i landet Panem som styrs med järnhand av huvudstaden. Som straff för ett tidigare uppror mot huvudstaden måste alla distrikt varje år skicka en pojke och en flicka i åldern 12 till 18 år för att delta i Hungerspelen, en direktsänd kamp på liv och död där alla medel är tillåtna och där bara en kan vinna - den som överlever. När Katniss lillasyster Prim lottas fram som tribut till spelen anmäler sig Katniss som frivillig och tillsammans med sin skolkamrat Peeta åker hon till huvudstaden för att förbereda sig. Väl där möts de av överdådighet och rikedom och en tillvaro som är så långt ifrån den fattiga vardagen i distrikten man kan komma. Katniss och Peeta tränar med de övriga deltagarna och visas upp med syftet att charma publiken - de populäraste tributerna kan få mat, medicin eller vapen skickade till sig av sponsorer under spelets gång. Katniss är fast besluten att vinna för Prims skull, men var går gränsen för vad hon tänker göra för att överleva?

Hunger Games är baserad på boken med samma namn - första delen i en trilogi - och har sagts vara "den nya Twilight". En jämförelse som bara är till fördel för Hunger Games, som är mer välspelad än alla delarna i Twilight-serien. Ta bort bleka vampyrer, muskulösa varulvar och Kristen Stewart, vars ansiktsuttryck är oförändrat genom alla filmerna. Lägg istället till klassklyftor och fötryck, hänsynslösa tonåringar och Jennifer Lawrence i huvudrollen som en bågskjutande, stenhård actiondrottning så får du en överraskande bra ungdoms-sci-fi. Hunger Games är välspelad, intressant och spännande och slutet får mig att vänta otåligt på uppföljaren. Och att bestämma mig för att jag måste läsa böckerna.

Lorax 3D

Betyg: 3 av 5

I staden Thneedville, där 12-årige Ted bor, växer inte längre några träd eller blommor. Allt är gjort av plast och metall och staden förses med ren luft av ett företag ägt av den girige och mycket kortväxte borgmästaren O'Hare. Ted gör allt han kan för att imponera på Audrey, tjejen han är kär i, och när han får reda på att hennes högsta önskan är att få se ett riktigt, levande träd bestämmer han sig för att hitta ett. Hans beslut leder honom utanför stadsmuren - till ett förorenat, övergivet ingemansland - där han träffar Once-ler, den enda som fortfarande vet vad som hände med träden och som berättar för honom om Lorax, skogens beskyddare. Ted besöker Once-ler varje dag för att få höra resten av historien och inser snart att han måste hitta ett levande träd inte bara för att imponera på Audrey, utan för att få invånarna i Thneedville att förstå hur viktig naturen är. Men borgmästare O'Hare har lagt märke till Teds utflykter och vill inte ha några träd som kan rena luften och förstöra hans affärsidé.

Lorax, baserad på Dr. Seuss barnbok från 70-talet, propagerar uppenbart mot miljöförstöring och kapitalism på ett både träffsäkert och ganska underhållande sätt. Allra bäst blir det när borgmästare O'Hares forskare föreslår att de ska börja sälja ren luft på flaska eftersom de kommit fram till att "folk köper allt som man stoppar i små flaskor och sedan säljer" - en solklar kritik mot den höga konsumtionen av vatten på flaska. 3D-effekterna är bra, animeringen och färgsättningen är fin och Lorax själv står för några oneliners som sitter mitt i prick, men dialogen är stundtals ganska intetsägande och de många sång- och dansnumren är tyvärr inte alltid så underhållande som de kunde varit. Trots det får Lorax en stark trea - det är trots allt en aningen vänstervriden barnfilm med en lurvig, orange figur med gigantisk mustasch i rollistan och vem gillar inte det?

W.E.

Betyg: 5 av 5

Berättelsen om kungen som gav upp tronen för kvinnan han älskade har vi sett på bioduken förut, närmare bestämt i King's Speech förra våren. I W.E. har fokus flyttats från den stammande prins George till kvinnan som orsakade hans brors abdikering och George's tillträde som regent. Amerikanskan Wallis Simpson var, då hon träffade den charmerande kung Edward, gift för andra gången och saknade allt vad fina anor hette. Då den skandalösa kärlekshistorien offentliggjordes blev hon Storbritanniens mest hatade kvinna. Mer än 60 år senare börjar den nygifta och uttråkade hemmafrun Wally Winthrop intressera sig allt mer för romansen som fick ett helt imperium att rasa. Under upprepade besök till The Sothebys i New York, där en auktion av Wallis och Edwards tillhörigheter pågår, blir hon alltmer insatt i historian om paret som kom att tituleras hertigen och hertiginnan av Windsor. Wally, vars eget äktenskap hänger på en skör tråd, är fast besluten att ta reda på om deras kärlekshistoria var så perfekt som den ger sken av och i takt med hennes efterforskningar får vi som tittare följa Wallis och Edward i återblickar på deras liv tillsammans.

Redan nu har jag insett att antagligen kommer ingen film jag skriver om få ett dåligt betyg. Jag vet precis vad jag gillar och vet nästan alltid efter att ha sett trailern om jag kommer tycka om filmen eller inte. Således går jag bara på sånt jag gillar och självklart var jag redan på förhand förtjust i W.E. För säga vad man vill om Madonna, men den här gången har hon verkligen lyckats. Kombinationen av blekhyade skönheter, förgyllt porslin, rött läppstift, sidenhandskar, brittisk överklass, franska idyller och ett klyschigt (men ack så pampigt!) nu-abdikerar-jag-tal fick mig såklart på fall och ja, jag satt antagligen med ett stort fånleende på läpparna filmen igenom. Musiken är otroligt vacker och festscenen där Wallis dansar för Edward med Sex Pistol's Pretty Vacant som soundtrack är oslagbar. Full pott, helt enkelt.

Le Grau du Roi

Den åttonde till nittonde juni kommer jag befinna mig i Frankrike med ett gäng fina vänner och igår hade vi planeringsmöte för att försöka strukturera upp denna fantastiska resa (som bland annat inkluderar två helger i Lyon och en roadtrip i Provence). Detta resulterade i att vi bokade in tre nätter på ett hotell i den lilla staden Le Grau du Roi i Camargue och såhär fint är det där:

The Artist

Betyg: 4 av 5

Den något självgode George Valentin, en framstående stumfilmsstjärna i 20-talets Hollywood, poserar med ett aldrig falnande leende utanför biografen som just visat premiären av hans nya film, då en ung kvinna ramlar in i honom. Peppy Miller (spelad av fantastiskt vackra Bérénice Bejo) har tappat balansen i trängseln från upphetsade autografer och autografsblocksviftande beundrare och står helt plötsligt öga mot öga med en av sina största idoler. George skrattar åt incidenten och Peppys lilla snedsteg visar sig vara startskottet på en fantastisk karriär. Redan dagen efter syns hennes aniskte överallt - tidningarna visar en bild då hon ger George en kindpuss med rubriken "Who's that girl?" på förstasidan - och när George ordnar en statistroll i sin nästa film åt henne finns det inget som kan stoppa Peppy. Men medan hennes karriär går spikrakt uppåt går George's spikrakt nedåt. Stumfilmens tid är förbi och nu, hävdar filmbolagsbossen, vill publiken höra skådespelarna prata. George vägrar att anpassa sig och tvingas se sin stjärnglans slockna samtidigt som Peppy trollbinder publiken med sin röst och sitt utseende.

The Artist, en fransk, svartvit stumfilm, vann fem - ja, fem! - statyetter på Oscarsgalan, bland annat för Bästa film. Det, tillsammans med otaliga hyllande recensioner, gör att det är okej att ha höga förväntningar. Och ja, The Artist är riktigt bra. Men jag tycker inte den är fantastisk. Estetiken är som väntat, helt klanderfri. Musiken, kläderna, sminket, miljöerna och inte minst alla finurliga underfundigheter, som Georges stumfilmsmardröm och scenen då Peppy sticker in armen i Georges kavaj och låtsas bli omfamnad av honom är fantastiska. Men handlingen i sig är lite platt och jag kan känna att karaktärerna - såklart just på grund av att det är just en replika av gamla stumfilmer där skådespelarna med övertydliga gester var tvungna att kompensera för bristen på ord - är aningen ytliga . Kort sagt, en visuellt underbar film som visserligen saknar lite vad gäller djup, men som är sevärd bara för att den är vacker!

En fiende att dö för

Eftersom jag har turen att få gå på bio gratis (och således gör det ganska ofta) och min allra trognaste läsare (det vill säga min kära mor) tycker att det är på tok för lite aktivitet på den här bloggen kom jag idag på den briljanta idén att börja recensera alla nya filmer jag ser. Låter inte det småpretentiöst och härligt? Först ut är logiskt nog filmen som fick stå för min underhållning i kväll, nämligen En fiende att dö för:




Betyg: 4 av 5

Året är 1939 och en grupp forskare åker ut på en expedition till Svalbard för att försöka ta reda på huruvida den tyske forskaren Alfred Wegeners teori om att alla kontinenter en gång i tiden varit en och samma världsdel, Pangea,
är sann. "En tysk expedition, på ett svenskt skepp, med en rysk besättning, norsk kapten (som faktiskt fått jobbet på grund av att hans ryska företrädare blivit uppäten - eller nåja, dödad - av en isbjörn i filmens första scen) och engelska deltagare", för att använda huvudpersonen Gustav de Geers (oerhört stilig!) egna ord. Och så Gustav själv då, en svensk vars yrkesområde är sprängämnen och som redan under välkomstdrinken bestämt hävdar att hans nationalitet gör honom "neutral". För visst är politiskt ställningstagande viktigt, även om samtliga deltagare gärna vill slå fast att de bara är forskare och inte bryr sig om vad respektive lands politiker har för sig.

Detta visar sig inte minst då besättningen nås av nyheten att Tyskland invaderat Polen och stämningen på båten blir minst sagt stel - plötsligt finns det värre saker än blodtörstiga isbjörnar att oroa sig för. Snart utbryter något av ett andra världskrig i miniatyrformat ombord, ett krig där alla - vare sig man är neutral eller inte - har en roll att spela. Hur mycket påverkas deltagarna av det som sker hundratals mil bort? Och vem kan man egentligen lita på?

En oväntad twist halvvägs in i filmen, en stegrande spänning då intrigerna får härja fritt i ett begränsat utrymme mellan de trånga hytterna och - såklart - en oundviklig kärlekshistoria gör att En fiende att dö för får mig att sitta på helspänn i en timma och fyrtio minuter. Sen är ju jag väldigt förtjust i vackra miljöer och vackra kläder (okej, expeditionsoutfits kanske inte låter fantastiskt ur modesynpunkt, men Svalbardsällskapet levererar vid några väl valda tillfällen, kolla exempelvis in Gustavs smoking och den röda klänningen tillhörande resans enda kvinnliga deltagare, den tyska forskaren Leni). Visst, slutet bjuder kanske på en aning för många tvära kast och den tidigare nämnda kärlekshistorian känns en smula förutsägbar, men överlag är undertecknad mycket nöjd.

Just nu:

- ser jag fram emot en fika med inte mindre än 5 (!) Frankrikevänner imorgon eftermiddag
- kan jag inte riktigt sluta kolla på nya favoriten Game of Thrones
- firar jag att våren är på väg och låter dunjackan hänga kvar på sin galge
- borde jag verkligen städa min lägenhet
- vill jag skryta om min King Lear-uppsats som fick VG
- längtar jag efter att träna i shorts och solglasögon på Teneriffa om sisådär två veckor

Idag

- har jag svurit en hel del över min King Lear-uppsats som nu äntligen är helt färdig.
- tycker jag alla borde se Carnage. Jag gjorde det på bio igår.
- räknar jag ner dagarna till Teneriffaresan den första april...
- ... och till på fredag då jag åker till Karlstad för att häsla på Sandra.
- funderar jag på när jag ska hinna plugga till min litteraturtenta på måndag.