Årets julklappsskörd innehöll inte mindre än fem Muminrelaterade klappar; två skålar, en julkopp som redan använts till morgontet, en bricka och ett anteckningsblock med Lilla My. Dessutom fick jag tre fina böcker, en film, badskum och en vetekudde.söndag 25 december 2011
Julklappar
Årets julklappsskörd innehöll inte mindre än fem Muminrelaterade klappar; två skålar, en julkopp som redan använts till morgontet, en bricka och ett anteckningsblock med Lilla My. Dessutom fick jag tre fina böcker, en film, badskum och en vetekudde.
fredag 23 december 2011
måndag 12 december 2011
Du och jag, Julen.
Det började redan i första klass. Eller, när jag tänker efter, så var det nog faktiskt på dagis. Kajsa, fyra år, gjorde tomtar av flörtkulor, vek pappershjärtan att hänga i granen och tillverkade smällkarameller i de mest uppfinningsrika och ganska så hiskeliga färgkombinationer. Sedan fortsatte det så fort jag kom innanför dörren hemma. Mamma och pappa (nåja, mest mamma) fick snällt ställa upp och bränna nissar i cernitlera i ugnen och gräva fram glitter, stjärnor, färgat papper, presentsnören och jag vet inte vad ur byrån i köket. Det var klart man skulle pyssla när det snart var jul.
Och som om det inte räckte att vardagsrummet invaderas av änglar, stjärnor, grisar och tomtar i hordar skulle det ju bakas också. Mormor stod för det stora pepparkaksbaket och plåt efter plåt av de bruna små bakverken sköts in i ugnen. Lussekatter var vi förstås också tvungna att göra, och gärna i form av elefanter, bläckfiskar eller något annat spännande. Knäck, kola, wienernougat - till och med Mozartkulorna var roliga att göra fast de smakade äcklig marsipan och pappa var den enda som åt dem.
Adventskalendrar (i plural) skulle man självklart ha, gärna en fyra-fem stycken så man fick öppna många luckor. Det var alltid bråk om vem som skulle få öppna sista luckan i tv-kalendern och jag utnyttjade mitt övertag som storasyster och bestämde ordningen så att det alltid blev jag. Det var en av de första tendenserna på att jag skulle växa upp till en riktig jul-Hitler.
Det var nämligen oerhört viktigt att allt detta - pyssel, bakning, lucköppning, och en miljon andra saker som hör julen till, såsom paketinslagning, snögubbebyggning och julklappsrimsskrivning - gick till på rätt sätt, nämligen mitt sätt. Perfektionisten i mig gjorde sig extra påmind i vintertid då jag kunde bli fly förbannad om G:et i "God Jul" på mitt julkort blev aningen snett eller om lussekattselefantens ena öra blev större än det andra. Allra värst var det när granen skulle kläs. För jul-Hitler, med en lillebror som var för liten för att nå upp och därför placerade allt julgranspynt på de nedersta grenarna och en som bara inte förstod att kulorna skulle placeras ut på jämnt avstånd och att varannan skulle vara röd och varannan i guld, var det ett skyttegravskrig. Som dessutom ofta slutade med att mamma sa åt mig att jag fick skärpa mig och att jag ändå när granen var färdigklädd smög tillbaka och bytte plats på de kulor som inte hängde rätt.
Det värsta är att jag fortfarande är nästan lika hemsk. Jul är jul, det är min favorithögtid och den ska firas på samma sätt som den alltid har gjort. Plastgran är uteslutet och julbordet ska innehålla både dopp i grytan, Janssons och sill fast jag tycker att allt smakar lika vedervärdigt. Jag vägrar lyssna på julmusik innan den första december och svär och gormar över affärer som har mage att sätta upp juldekorationer i oktober. Jag kollar alltid på Kalle Anka, trots att tjuren Ferdinand ger mig rysningar (obehagliga sådana). Jag skakar åt huvudet på folk som åker till Gran Canaria över julhelgen för att "komma bort".
Det här kanske inte är ett vare sig normalt eller hälsosamt beteende kan tyckas och nej, det är det sannerligen inte. När jag var liten grät jag alltid på julaftons kväll. En hel månad hade jag väntat och förberett, pysslat, bakat, drömt och fantiserat. Och sen var allt helt plötsligt över - bara sådär. Än idag kan jag tycka att julafton är något av ett antiklimax - det går ju så fort och sen är det ett helt år kvar till nästa gång. Men det är ju samtidigt det som är tjusningen med julen och jag har faktiskt insett att det nog är själva transportsträckan fram till julafton som är det bästa av allt.
För någon vecka sedan stod jag i kö till bankomaten i Nordstan och hörde på en konversation mellan två A-lagare på en bänk intill. Kvinnan, som var i 50-årsåldern och hade en burk öl i sin vantklädda hand sa till mannen: "Det är bäst att börja köpa julklappar nu, innan alla pengar går åt till spriten". Då tänkte jag att det kanske inte gör så mycket om julgranskulorna inte hänger i rätt ordning i år. Och jag vet att sensmoralen i allt det här är fruktansvärt klyschig, men det är väl lite det som julen handlar om? Och julen ska ju vara som den alltid varit, eller hur?
Och som om det inte räckte att vardagsrummet invaderas av änglar, stjärnor, grisar och tomtar i hordar skulle det ju bakas också. Mormor stod för det stora pepparkaksbaket och plåt efter plåt av de bruna små bakverken sköts in i ugnen. Lussekatter var vi förstås också tvungna att göra, och gärna i form av elefanter, bläckfiskar eller något annat spännande. Knäck, kola, wienernougat - till och med Mozartkulorna var roliga att göra fast de smakade äcklig marsipan och pappa var den enda som åt dem.
Adventskalendrar (i plural) skulle man självklart ha, gärna en fyra-fem stycken så man fick öppna många luckor. Det var alltid bråk om vem som skulle få öppna sista luckan i tv-kalendern och jag utnyttjade mitt övertag som storasyster och bestämde ordningen så att det alltid blev jag. Det var en av de första tendenserna på att jag skulle växa upp till en riktig jul-Hitler.
Det var nämligen oerhört viktigt att allt detta - pyssel, bakning, lucköppning, och en miljon andra saker som hör julen till, såsom paketinslagning, snögubbebyggning och julklappsrimsskrivning - gick till på rätt sätt, nämligen mitt sätt. Perfektionisten i mig gjorde sig extra påmind i vintertid då jag kunde bli fly förbannad om G:et i "God Jul" på mitt julkort blev aningen snett eller om lussekattselefantens ena öra blev större än det andra. Allra värst var det när granen skulle kläs. För jul-Hitler, med en lillebror som var för liten för att nå upp och därför placerade allt julgranspynt på de nedersta grenarna och en som bara inte förstod att kulorna skulle placeras ut på jämnt avstånd och att varannan skulle vara röd och varannan i guld, var det ett skyttegravskrig. Som dessutom ofta slutade med att mamma sa åt mig att jag fick skärpa mig och att jag ändå när granen var färdigklädd smög tillbaka och bytte plats på de kulor som inte hängde rätt.
Det värsta är att jag fortfarande är nästan lika hemsk. Jul är jul, det är min favorithögtid och den ska firas på samma sätt som den alltid har gjort. Plastgran är uteslutet och julbordet ska innehålla både dopp i grytan, Janssons och sill fast jag tycker att allt smakar lika vedervärdigt. Jag vägrar lyssna på julmusik innan den första december och svär och gormar över affärer som har mage att sätta upp juldekorationer i oktober. Jag kollar alltid på Kalle Anka, trots att tjuren Ferdinand ger mig rysningar (obehagliga sådana). Jag skakar åt huvudet på folk som åker till Gran Canaria över julhelgen för att "komma bort".
Det här kanske inte är ett vare sig normalt eller hälsosamt beteende kan tyckas och nej, det är det sannerligen inte. När jag var liten grät jag alltid på julaftons kväll. En hel månad hade jag väntat och förberett, pysslat, bakat, drömt och fantiserat. Och sen var allt helt plötsligt över - bara sådär. Än idag kan jag tycka att julafton är något av ett antiklimax - det går ju så fort och sen är det ett helt år kvar till nästa gång. Men det är ju samtidigt det som är tjusningen med julen och jag har faktiskt insett att det nog är själva transportsträckan fram till julafton som är det bästa av allt.
För någon vecka sedan stod jag i kö till bankomaten i Nordstan och hörde på en konversation mellan två A-lagare på en bänk intill. Kvinnan, som var i 50-årsåldern och hade en burk öl i sin vantklädda hand sa till mannen: "Det är bäst att börja köpa julklappar nu, innan alla pengar går åt till spriten". Då tänkte jag att det kanske inte gör så mycket om julgranskulorna inte hänger i rätt ordning i år. Och jag vet att sensmoralen i allt det här är fruktansvärt klyschig, men det är väl lite det som julen handlar om? Och julen ska ju vara som den alltid varit, eller hur?
fredag 9 december 2011
En tidig julklapp till mig själv
Jag kan väl inte påstå att jag egentligen är i behov av ett par skor till, men det fina paret här nedanför började jag faktiskt drömma så smått om redan i våras då de stod på en hylla i H&M-butiken på Rue de la République där jag och Lisa ofta tillbringade vår tid istället för att lära oss franska verb. Då kostade de 35 euro om jag inte minns fel, så när jag för några dagar sedan hittade dem på H&M:s hemsida, nedsatta till 99 kronor, var jag bara tvungen att slå till. Och det gör liksom inte så mycket att jag nog måste vänta till april för att inte frysa tårna av mig när jag har dem, under tiden kan de få stå vid min klädstång och bara vara fina.
onsdag 7 december 2011
måndag 28 november 2011
Någonstans att bo
Tänkte bara berätta att jag fått lägenhet i Västra Frölunda, ska springa iväg och skriva på kontraktet nu!
måndag 21 november 2011
Huvudost
Tänk så många viktiga saker jag lär mig av att skriva en C-uppsats om översättning.
Idag, till exempel, skulle jag analysera ett stycke i boken där "pressylta" översätts "fromage de tête", det vill säga ungefärligen "huvudost", på franska. Detta eftersom man i Frankrike traditionellt gör syltan av köttet från grisens huvud. Var osten kommer in i bilden är jag inte helt säker på, men denna sylta kanske har en aningen ostig konsistens? Klart är i alla fall att svensk pressylta inte görs av huvudkött (vilket fick mig att känna mig ganska lättad) och därför måste jag säga att denna översättning inte är helt riktig.
Nu vet ni det.
Idag, till exempel, skulle jag analysera ett stycke i boken där "pressylta" översätts "fromage de tête", det vill säga ungefärligen "huvudost", på franska. Detta eftersom man i Frankrike traditionellt gör syltan av köttet från grisens huvud. Var osten kommer in i bilden är jag inte helt säker på, men denna sylta kanske har en aningen ostig konsistens? Klart är i alla fall att svensk pressylta inte görs av huvudkött (vilket fick mig att känna mig ganska lättad) och därför måste jag säga att denna översättning inte är helt riktig.
Nu vet ni det.
Nya glasögon
Nu har jag äntligen hämtat ut mina nya glasögon som jag är mycket förtjust i. Såhär ser de ut (ja, mitt ansiktsuttryck på bilderna är något ansträngt, men försök ta bilder på er själva utan att se löjliga ut).
lördag 19 november 2011
Lördag
Nu tar jag en paus från alla tankar på C-uppsatsen och lagar mat och går ut och dansar med fina vänner.
fredag 11 november 2011
Saker att vara glad för
Idag har jag varit riktigt glad och det känns himla fint. Jag har ett nytt jobb som jag tycker om och jag fick VG på första delen av min C-uppsats. Igår åt jag hemmagjord glass med tre fina vänner och sen pratade vi till jättesent fast det bara var en vanlig torsdag. Idag hjälpte Lisa mig att prova ut nya, fina glasögon och sedan följde Nicklas med mig på bio och vi såg underbara Niceville. Imorgon kommer Sandra och just nu är jag alldeles nöjd med att slötitta på tv och äta uppvärmd nudelwok.
måndag 7 november 2011
Maskerad med masker
I lördgas hade jag och Julia blivit bjudna på maskerad hos Julias klasskompis och bestämde oss därför för att tillverka egna masker. Efter inhandlande av diverse pysseltillbehör klippte vi ut masker från ett gammalt cornflakespaket och började klistrandet och klippandet och här är resultatet! (Ja, vi är ju bara två personer men jag hade sjuk pysselabstinens och gjorde tre masker.)
Sen var det fint i lägenheten.
Obligatorisk maskprovning framför badrumsspegeln.
Jag bestämde mig för att ha den svarta som jag gjorde genom att klippa sönder ett par gamla strumpbyxor och klä in masken i.
Och här är vi! lördag 5 november 2011
fredag 28 oktober 2011
Mitt nya jobb!
På grund av en viss C-uppsats, en hemtenta och ett inlämningsarbete samt utbildningsdagar på mitt nya jobb (!) har jag varit lite frånvarande den senaste tiden. Ja, ni läste rätt, jag har fått jobb! Och inte var som helst heller, utan på Biopalatset här i Göteborg. Så nu kommer jag tillbringa en hel del tid med att iklädd SF Bios kostym sälja popcorn och riva biljetter, vilket förhoppningsvis kommer göra att jag får råd att köpa ännu fler par skor jag inte behöver. Eller kanske bara att jag kan spara lite pengar varje månad, dra ner på studiebidraget eller något annat ansvarsfullt. I vilket fall som helst - kom och köp biljetter av mig! Jag är visserligen fortfarande i utbildningsstadiet, men snart ska jag väl kunna börja jobba på riktigt. Men snälla, beställ inte biljetter på fel dag för att sedan komma och återköpa dem hos mig (himla krångligt) och när ni ska köpa popcorn, beställ inte en Blockbustermeny (kommer inte ihåg vad den innehåller).
fredag 21 oktober 2011
Mariestad
Om exakt 49 minuter tar jag, Julia och Nicklas tåget till Mariestad där vi ska tillbringa helgen. Jag hoppas Vänerns pärla visar sig från sin bästa sida.
lördag 15 oktober 2011
Dagens second hand-fynd
I brist på studiedisciplin tog jag och Julia en sväng till Holmens loppmarknad där vi gick runt bland nedsuttna soffor, kaffeserviser, begagnade bilbatterier och annat smått och gott. Jag dagdrömde om fåtöljer med brokadmönster men köpte ett par kostymbyxor, en blus och dessutom...
... en väska för 15 kronor och två smala skärp för 10 kronor styck...
...och ett par clips-örhängen för 10 kronor!
... en väska för 15 kronor och två smala skärp för 10 kronor styck...
...och ett par clips-örhängen för 10 kronor! P.S. Linnéa (som skriver en härligt finurligt om vardagsbetraktelser här) - tack tusen gånger om för din oerhört fina kommentar till förra inlägget!
Red Hot Chili Peppers, Globen
Den tolfte december 2006 såg jag för första gången Red Hot Chili Peppers live när de spelade för ett fullsatt Globen två kvällar i rad. Jag var 15 år och gick första året på naturvetenskapliga programmet på gymnasiet i Mariestad. Fick betala barnpris på tåget upp till Stockholm och hade bett pappa att köpa konsertbiljetter till mig och min vän Sandra, eftersom man var tvungen att ha fyllt 18 för att handla på ticnets hemsida. Vi köpte varsin svart t-shirt med Red Hot-loggan i rött tryck. De visade sig vara en storlek för små, men det gjorde inte så mycket för när ljuset släcktes och jag kände igen trummorna i introt till Can't Stop hade jag redan glömt det.
Den tolfte oktober, på dagen fyra år och tio månader senare, är det dags igen. Jag är 20 år, pluggar franska på universitetet och fick studentrabatt på tåget mellan mitt nya hem Göteborg och huvudstaden d'är jag möter Sandra på stationen. Det är hon som har köpt biljetterna, för fast jag varit myndig i två år kan jag inte komma ihåg lösenordet till mitt ticnet-konto. Jag köper klänningar på Zara istället för en t-shirt och några timmar senare hittar vi våra platser i Globen.
Och någonstans där tar olikheterna slut. För fast jag inte längre är 16 och går på min första stora konsert sen jag såg Green Day i Scandinavium (ja, på den tiden var Billie Joe det fräckaste som fanns), fast jag inte är alls lika förtjust i nya skivan I'm With You som i senaste mästerverket Stadium Arcadium och fast jag inte är en i den skrikande, hoppande massan av lyckliga människor med ståplatsbiljetter så vågar jag påstå att det är lika överväldigande, lika enastående och lika förunderligt härligt som första gången. Stora ord för att beskriva ett liveframförande med tatuerade före detta (?) pundare, ett gäng gubbar som kanske borde inse att deras funkpunkrock, som på 80-talet kändes väldigt nyskapande, har nått sitt bäst före-datum? Ja, kanske det, men det är bara att kapitulera inför det faktum att en recension av ens favoritband aldrig kommer vara särskilt opartisk eller hålla sig inom ramen för hur många superlativ som kan förekomma i en och samma text utan att det känns klyschigt
Även om majoriteten av bandmedlemmarna skulle kunna ges epitetet "gubbe" (förlåt pappa och alla andra män runt 50-strecket) så liknar de mest ett gäng tonåringar med lite för mycket överskottsenergi. Josh Klinghoffer, som med sina 32 år märkbart drar ner genomsnittsåldern i kvartetten, är faktiskt den som håller sig på mattan i störst utsträckning av alla och han axlar rollen som efterträdare åt vännen och före detta Red Hot-gitarristen John Frusciante med bravur. Anthony Kiedis är som en boxare på scenen. Hoppande, skuttande, parerande och med en bar överkropp som motiverar att PETA för några år sedan utsedde honom till "världens sexigaste vegetarian" levererar han textrad på textrad som sitter som knytnävsslag i magen. Inte illa för en gubbe på snart 49 bast.
Flea är kvällen till ära klädd i jeans med olika långa byxben (oerhört provocerande) och böjer sig över sin bas med en hållning som påminner lite om en grottmänniskas. Aningen kutryggig frågar han oss i mellansnacket om vi är snälla mot våra mammor, om vi har en stark sexdrift och om vi har stora hjärtan - tre viktiga saker för personen vars funkiga basslingor är karakteristiska för bandets ljudbild. Tillsammans med trummisen Chad Smith, som har överarmar som telefonstolpar och vars likhet med skådisen Will Ferrell är skrattretande (googla!), bjuder han och de andra på en timme och fyrtio minuters ren och skär underhållning.
Men den där timman och de där fyrtio minuterna går alldeles för snabbt. Efter Monarchy of Roses som öppningsnummer, en blandning av gamla och nya låtar med höjdpunkter som Otherside, Under the Bridge och Tell Me Baby däremellan och till sist Give It Away som värdig avslutning vill jag fortfarande höra mer. Men underbart är kort och för att spinna vidare på boxningsmetaforen - Red Hot Chili Peppers står som väntat för en knockout. Jag tror det är fler än jag som ser stjärnor dansa framför ögonen på väg hem i oktobermörkret.
Den tolfte oktober, på dagen fyra år och tio månader senare, är det dags igen. Jag är 20 år, pluggar franska på universitetet och fick studentrabatt på tåget mellan mitt nya hem Göteborg och huvudstaden d'är jag möter Sandra på stationen. Det är hon som har köpt biljetterna, för fast jag varit myndig i två år kan jag inte komma ihåg lösenordet till mitt ticnet-konto. Jag köper klänningar på Zara istället för en t-shirt och några timmar senare hittar vi våra platser i Globen.
Och någonstans där tar olikheterna slut. För fast jag inte längre är 16 och går på min första stora konsert sen jag såg Green Day i Scandinavium (ja, på den tiden var Billie Joe det fräckaste som fanns), fast jag inte är alls lika förtjust i nya skivan I'm With You som i senaste mästerverket Stadium Arcadium och fast jag inte är en i den skrikande, hoppande massan av lyckliga människor med ståplatsbiljetter så vågar jag påstå att det är lika överväldigande, lika enastående och lika förunderligt härligt som första gången. Stora ord för att beskriva ett liveframförande med tatuerade före detta (?) pundare, ett gäng gubbar som kanske borde inse att deras funkpunkrock, som på 80-talet kändes väldigt nyskapande, har nått sitt bäst före-datum? Ja, kanske det, men det är bara att kapitulera inför det faktum att en recension av ens favoritband aldrig kommer vara särskilt opartisk eller hålla sig inom ramen för hur många superlativ som kan förekomma i en och samma text utan att det känns klyschigt
Även om majoriteten av bandmedlemmarna skulle kunna ges epitetet "gubbe" (förlåt pappa och alla andra män runt 50-strecket) så liknar de mest ett gäng tonåringar med lite för mycket överskottsenergi. Josh Klinghoffer, som med sina 32 år märkbart drar ner genomsnittsåldern i kvartetten, är faktiskt den som håller sig på mattan i störst utsträckning av alla och han axlar rollen som efterträdare åt vännen och före detta Red Hot-gitarristen John Frusciante med bravur. Anthony Kiedis är som en boxare på scenen. Hoppande, skuttande, parerande och med en bar överkropp som motiverar att PETA för några år sedan utsedde honom till "världens sexigaste vegetarian" levererar han textrad på textrad som sitter som knytnävsslag i magen. Inte illa för en gubbe på snart 49 bast.
Flea är kvällen till ära klädd i jeans med olika långa byxben (oerhört provocerande) och böjer sig över sin bas med en hållning som påminner lite om en grottmänniskas. Aningen kutryggig frågar han oss i mellansnacket om vi är snälla mot våra mammor, om vi har en stark sexdrift och om vi har stora hjärtan - tre viktiga saker för personen vars funkiga basslingor är karakteristiska för bandets ljudbild. Tillsammans med trummisen Chad Smith, som har överarmar som telefonstolpar och vars likhet med skådisen Will Ferrell är skrattretande (googla!), bjuder han och de andra på en timme och fyrtio minuters ren och skär underhållning.
Men den där timman och de där fyrtio minuterna går alldeles för snabbt. Efter Monarchy of Roses som öppningsnummer, en blandning av gamla och nya låtar med höjdpunkter som Otherside, Under the Bridge och Tell Me Baby däremellan och till sist Give It Away som värdig avslutning vill jag fortfarande höra mer. Men underbart är kort och för att spinna vidare på boxningsmetaforen - Red Hot Chili Peppers står som väntat för en knockout. Jag tror det är fler än jag som ser stjärnor dansa framför ögonen på väg hem i oktobermörkret.
måndag 10 oktober 2011
söndag 9 oktober 2011
Helgens projekt
När vi flyttade i maj blev de här stolarna (som dittills stått i ett förråd) över. Jag kom på att de nog skulle vara bra att ha en dag när jag får en egen lägenhet och behöver något att sitta på i mitt kök, så de fick åka med flyttlasset in till stan och ställdes in i ett nytt förråd. Igår bestämde jag mig för att det äntligen var dags att måla dem och efter ett andra lager som jag strök på idag är de färdiga. Här kommer före-bilderna, efter-bilderna får ni se imorgon.
tisdag 4 oktober 2011
Tisdagskväll
Tisdagskväll och jag målar på ett nytt lager rött och dricker lite te. Slötittar på tv, är både glad och helt bedrövad över att jag inte har någon choklad hemma och drömmer om en fin (eller kanske bara en egen) lägenhet.
söndag 2 oktober 2011
Kyrkklockor
Där jag bor just nu kan jag höra kyrkklockor som berättar när klockan är fem eller åtta eller så. Det påminner mig lite om när jag var liten och hade sommarlov. Då sprang jag oftast runt barfota utomhus och när kyrkklockan i Hassle ringde på kvällen visste man att det var dags att komma hem och äta mat.
lördag 1 oktober 2011
Högerkrok, vänsterkrok
Nu har mina händer nästan slutat darra som om jag hade Parkinsons när jag håller i mitt vattenglas. Jag och Julia var på ett boxpass på Friskis&Svettis klockan två. Herregud vad jag slogs (tänk att du är Mulan, sa Julia) och herregud vad längesen det var jag gjorde något så jobbigt.
torsdag 29 september 2011
söndag 18 september 2011
fredag 16 september 2011
onsdag 14 september 2011
Just nu
- lyssnar jag på Charlie Parker och Miles Davies och väntar på att rotfrukterna i min ugn ska bli klara
- känner jag mig vuxen som köpt både strykjärn och elvisp på nyöppnade ÖB (och okej, en herrans massa onyttigheter också)
- ser jag fram emot mitt-i-veckan-mys hos Julia i kväll...
- ... och att Sandra kommer hit och hälsar på på fredag!
- läser jag artiklar om översättningsproblematik och översättningsstrategier som det första steget mot att skriva C-uppsats
- känner jag mig vuxen som köpt både strykjärn och elvisp på nyöppnade ÖB (och okej, en herrans massa onyttigheter också)
- ser jag fram emot mitt-i-veckan-mys hos Julia i kväll...
- ... och att Sandra kommer hit och hälsar på på fredag!
- läser jag artiklar om översättningsproblematik och översättningsstrategier som det första steget mot att skriva C-uppsats
tisdag 13 september 2011
Saker jag funderar på
Helt plötsligt kramas jag och de flesta av mina kompisar när vi träffas. Har kommit på att det beror på att många av oss bor på olika ställen, inte träffas lika ofta som vi brukade och nog därför passar på att kramas när vi kan för man vet aldrig när man ses nästa gång. Lite sorgligt men mest fint.
Om jag skulle vara inblandad i en olycka eller något typ av brott skulle jag i tidningsnotiser benämnas som "den 20-åriga kvinnan" och inte som ungdom, barn eller flicka. Kanske är man vuxen nu.
Om jag skulle vara inblandad i en olycka eller något typ av brott skulle jag i tidningsnotiser benämnas som "den 20-åriga kvinnan" och inte som ungdom, barn eller flicka. Kanske är man vuxen nu.
söndag 11 september 2011
fredag 9 september 2011
lördag 3 september 2011
fredag 2 september 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)