Julklappar

Årets julklappsskörd innehöll inte mindre än fem Muminrelaterade klappar; två skålar, en julkopp som redan använts till morgontet, en bricka och ett anteckningsblock med Lilla My. Dessutom fick jag tre fina böcker, en film, badskum och en vetekudde.

Äntligen en kungsgran

Du och jag, Julen.

Det började redan i första klass. Eller, när jag tänker efter, så var det nog faktiskt på dagis. Kajsa, fyra år, gjorde tomtar av flörtkulor, vek pappershjärtan att hänga i granen och tillverkade smällkarameller i de mest uppfinningsrika och ganska så hiskeliga färgkombinationer. Sedan fortsatte det så fort jag kom innanför dörren hemma. Mamma och pappa (nåja, mest mamma) fick snällt ställa upp och bränna nissar i cernitlera i ugnen och gräva fram glitter, stjärnor, färgat papper, presentsnören och jag vet inte vad ur byrån i köket. Det var klart man skulle pyssla när det snart var jul.

Och som om det inte räckte att vardagsrummet invaderas av änglar, stjärnor, grisar och tomtar i hordar skulle det ju bakas också. Mormor stod för det stora pepparkaksbaket och plåt efter plåt av de bruna små bakverken sköts in i ugnen. Lussekatter var vi förstås också tvungna att göra, och gärna i form av elefanter, bläckfiskar eller något annat spännande. Knäck, kola, wienernougat - till och med Mozartkulorna var roliga att göra fast de smakade äcklig marsipan och pappa var den enda som åt dem.

Adventskalendrar (i plural) skulle man självklart ha, gärna en fyra-fem stycken så man fick öppna många luckor. Det var alltid bråk om vem som skulle få öppna sista luckan i tv-kalendern och jag utnyttjade mitt övertag som storasyster och bestämde ordningen så att det alltid blev jag. Det var en av de första tendenserna på att jag skulle växa upp till en riktig jul-Hitler.

Det var nämligen oerhört viktigt att allt detta - pyssel, bakning, lucköppning, och en miljon andra saker som hör julen till, såsom paketinslagning, snögubbebyggning och julklappsrimsskrivning - gick till på rätt sätt, nämligen mitt sätt. Perfektionisten i mig gjorde sig extra påmind i vintertid då jag kunde bli fly förbannad om G:et i "God Jul" på mitt julkort blev aningen snett eller om lussekattselefantens ena öra blev större än det andra. Allra värst var det när granen skulle kläs. För jul-Hitler, med en lillebror som var för liten för att nå upp och därför placerade allt julgranspynt på de nedersta grenarna och en som bara inte förstod att kulorna skulle placeras ut på jämnt avstånd och att varannan skulle vara röd och varannan i guld, var det ett skyttegravskrig. Som dessutom ofta slutade med att mamma sa åt mig att jag fick skärpa mig och att jag ändå när granen var färdigklädd smög tillbaka och bytte plats på de kulor som inte hängde rätt.

Det värsta är att jag fortfarande är nästan lika hemsk. Jul är jul, det är min favorithögtid och den ska firas på samma sätt som den alltid har gjort. Plastgran är uteslutet och julbordet ska innehålla både dopp i grytan, Janssons och sill fast jag tycker att allt smakar lika vedervärdigt. Jag vägrar lyssna på julmusik innan den första december och svär och gormar över affärer som har mage att sätta upp juldekorationer i oktober. Jag kollar alltid på Kalle Anka, trots att tjuren Ferdinand ger mig rysningar (obehagliga sådana). Jag skakar åt huvudet på folk som åker till Gran Canaria över julhelgen för att "komma bort".

Det här kanske inte är ett vare sig normalt eller hälsosamt beteende kan tyckas och nej, det är det sannerligen inte. När jag var liten grät jag alltid på julaftons kväll. En hel månad hade jag väntat och förberett, pysslat, bakat, drömt och fantiserat. Och sen var allt helt plötsligt över - bara sådär. Än idag kan jag tycka att julafton är något av ett antiklimax - det går ju så fort och sen är det ett helt år kvar till nästa gång. Men det är ju samtidigt det som är tjusningen med julen och jag har faktiskt insett att det nog är själva transportsträckan fram till julafton som är det bästa av allt.

För någon vecka sedan stod jag i kö till bankomaten i Nordstan och hörde på en konversation mellan två A-lagare på en bänk intill. Kvinnan, som var i 50-årsåldern och hade en burk öl i sin vantklädda hand sa till mannen: "Det är bäst att börja köpa julklappar nu, innan alla pengar går åt till spriten". Då tänkte jag att det kanske inte gör så mycket om julgranskulorna inte hänger i rätt ordning i år. Och jag vet att sensmoralen i allt det här är fruktansvärt klyschig, men det är väl lite det som julen handlar om? Och julen ska ju vara som den alltid varit, eller hur?

En tidig julklapp till mig själv

Jag kan väl inte påstå att jag egentligen är i behov av ett par skor till, men det fina paret här nedanför började jag faktiskt drömma så smått om redan i våras då de stod på en hylla i H&M-butiken på Rue de la République där jag och Lisa ofta tillbringade vår tid istället för att lära oss franska verb. Då kostade de 35 euro om jag inte minns fel, så när jag för några dagar sedan hittade dem på H&M:s hemsida, nedsatta till 99 kronor, var jag bara tvungen att slå till. Och det gör liksom inte så mycket att jag nog måste vänta till april för att inte frysa tårna av mig när jag har dem, under tiden kan de få stå vid min klädstång och bara vara fina.

Åtta dagar kvar till uppsatsinlämning