Red Hot Chili Peppers, Globen

Den tolfte december 2006 såg jag för första gången Red Hot Chili Peppers live när de spelade för ett fullsatt Globen två kvällar i rad. Jag var 15 år och gick första året på naturvetenskapliga programmet på gymnasiet i Mariestad. Fick betala barnpris på tåget upp till Stockholm och hade bett pappa att köpa konsertbiljetter till mig och min vän Sandra, eftersom man var tvungen att ha fyllt 18 för att handla på ticnets hemsida. Vi köpte varsin svart t-shirt med Red Hot-loggan i rött tryck. De visade sig vara en storlek för små, men det gjorde inte så mycket för när ljuset släcktes och jag kände igen trummorna i introt till Can't Stop hade jag redan glömt det.

Den tolfte oktober, på dagen fyra år och tio månader senare, är det dags igen. Jag är 20 år, pluggar franska på universitetet och fick studentrabatt på tåget mellan mitt nya hem Göteborg och huvudstaden d'är jag möter Sandra på stationen. Det är hon som har köpt biljetterna, för fast jag varit myndig i två år kan jag inte komma ihåg lösenordet till mitt ticnet-konto. Jag köper klänningar på Zara istället för en t-shirt och några timmar senare hittar vi våra platser i Globen.

Och någonstans där tar olikheterna slut. För fast jag inte längre är 16 och går på min första stora konsert sen jag såg Green Day i Scandinavium (ja, på den tiden var Billie Joe det fräckaste som fanns), fast jag inte är alls lika förtjust i nya skivan I'm With You som i senaste mästerverket Stadium Arcadium och fast jag inte är en i den skrikande, hoppande massan av lyckliga människor med ståplatsbiljetter så vågar jag påstå att det är lika överväldigande, lika enastående och lika förunderligt härligt som första gången. Stora ord för att beskriva ett liveframförande med tatuerade före detta (?) pundare, ett gäng gubbar som kanske borde inse att deras funkpunkrock, som på 80-talet kändes väldigt nyskapande, har nått sitt bäst före-datum? Ja, kanske det, men det är bara att kapitulera inför det faktum att en recension av ens favoritband aldrig kommer vara särskilt opartisk eller hålla sig inom ramen för hur många superlativ som kan förekomma i en och samma text utan att det känns klyschigt

Även om majoriteten av bandmedlemmarna skulle kunna ges epitetet "gubbe" (förlåt pappa och alla andra män runt 50-strecket) så liknar de mest ett gäng tonåringar med lite för mycket överskottsenergi. Josh Klinghoffer, som med sina 32 år märkbart drar ner genomsnittsåldern i kvartetten, är faktiskt den som håller sig på mattan i störst utsträckning av alla och han axlar rollen som efterträdare åt vännen och före detta Red Hot-gitarristen John Frusciante med bravur. Anthony Kiedis är som en boxare på scenen. Hoppande, skuttande, parerande och med en bar överkropp som motiverar att PETA för några år sedan utsedde honom till "världens sexigaste vegetarian" levererar han textrad på textrad som sitter som knytnävsslag i magen. Inte illa för en gubbe på snart 49 bast.

Flea är kvällen till ära klädd i jeans med olika långa byxben (oerhört provocerande) och böjer sig över sin bas med en hållning som påminner lite om en grottmänniskas. Aningen kutryggig frågar han oss i mellansnacket om vi är snälla mot våra mammor, om vi har en stark sexdrift och om vi har stora hjärtan - tre viktiga saker för personen vars funkiga basslingor är karakteristiska för bandets ljudbild. Tillsammans med trummisen Chad Smith, som har överarmar som telefonstolpar och vars likhet med skådisen Will Ferrell är skrattretande (googla!), bjuder han och de andra på en timme och fyrtio minuters ren och skär underhållning.

Men den där timman och de där fyrtio minuterna går alldeles för snabbt. Efter Monarchy of Roses som öppningsnummer, en blandning av gamla och nya låtar med höjdpunkter som Otherside, Under the Bridge och Tell Me Baby däremellan och till sist Give It Away som värdig avslutning vill jag fortfarande höra mer. Men underbart är kort och för att spinna vidare på boxningsmetaforen - Red Hot Chili Peppers står som väntat för en knockout. Jag tror det är fler än jag som ser stjärnor dansa framför ögonen på väg hem i oktobermörkret.