W.E.

Betyg: 5 av 5

Berättelsen om kungen som gav upp tronen för kvinnan han älskade har vi sett på bioduken förut, närmare bestämt i King's Speech förra våren. I W.E. har fokus flyttats från den stammande prins George till kvinnan som orsakade hans brors abdikering och George's tillträde som regent. Amerikanskan Wallis Simpson var, då hon träffade den charmerande kung Edward, gift för andra gången och saknade allt vad fina anor hette. Då den skandalösa kärlekshistorien offentliggjordes blev hon Storbritanniens mest hatade kvinna. Mer än 60 år senare börjar den nygifta och uttråkade hemmafrun Wally Winthrop intressera sig allt mer för romansen som fick ett helt imperium att rasa. Under upprepade besök till The Sothebys i New York, där en auktion av Wallis och Edwards tillhörigheter pågår, blir hon alltmer insatt i historian om paret som kom att tituleras hertigen och hertiginnan av Windsor. Wally, vars eget äktenskap hänger på en skör tråd, är fast besluten att ta reda på om deras kärlekshistoria var så perfekt som den ger sken av och i takt med hennes efterforskningar får vi som tittare följa Wallis och Edward i återblickar på deras liv tillsammans.

Redan nu har jag insett att antagligen kommer ingen film jag skriver om få ett dåligt betyg. Jag vet precis vad jag gillar och vet nästan alltid efter att ha sett trailern om jag kommer tycka om filmen eller inte. Således går jag bara på sånt jag gillar och självklart var jag redan på förhand förtjust i W.E. För säga vad man vill om Madonna, men den här gången har hon verkligen lyckats. Kombinationen av blekhyade skönheter, förgyllt porslin, rött läppstift, sidenhandskar, brittisk överklass, franska idyller och ett klyschigt (men ack så pampigt!) nu-abdikerar-jag-tal fick mig såklart på fall och ja, jag satt antagligen med ett stort fånleende på läpparna filmen igenom. Musiken är otroligt vacker och festscenen där Wallis dansar för Edward med Sex Pistol's Pretty Vacant som soundtrack är oslagbar. Full pott, helt enkelt.