Hotell Marigold

Betyg: 4 av 5

Sju tillsynes helt olika brittiska pensionärer bestämmer sig av helt skilda anledningar för att tillbringa ålderns höst på The Best Exotic Marigold Hotel for the elderly and beautiful i Jaipur i Indien, ett ställe som enligt broschyren ska vara vackert, exotiskt och lyxigt. Någon vill hitta kärleken, en annan en gammal vän, en tredje vill ha en ny höftkula och några vill bara komma iväg från sina gamla liv. Men Marigold visar sig vara långt ifrån så fantastiskt som de hade tänkt sig. Det en gång vackra men nu ganska förfallna hotellet drivs av den unge, entusiastiske och naive Sonny, som är fast besluten att få verksamheten på fötter igen och bevisa för sin familj att han kan lyckas med sitt projekt. Men han är beroende av att gästerna trivs och vill betala för sin vistelse och de boende är från början ganska avogt inställda till hotellet (och faktiskt till Indien i sin helhet) och dess dammiga möbler, icke-fungerande telefoner och kranar och den diarréframkallande maten som serveras i restaurangen. Kan Sonny övertyga dem om att ändra uppfattning och få sin verksamhet att överleva?

Hotell Marigold har några riktigt tunga namn på rollistan, bland annat Judi Dench, Tom Wilkinson och Maggie Smith (som vi känner igen som professor McGonagall och som här är fantastisk i rollen som bitter, rasistisk, brittisk gammal tant). Och kanske är det just skådespelarna som gör att den här filmen blir något mer än bara en ny, mainstream, feel-goodkomedi fullproppad av klyschor. Kanske är det för att samtliga passerat 60-strecket? Jag gillar filmer med gamla människor i huvudrollerna, de är charmiga, roliga, vågar bjuda på sig själva och utgör ett välkommet avbrott i från den strida ström av heterosexuella, snygga och rynkfria unga par som annars är så vanliga i denna genre. Visserligen är bilden av brittiska turister som upptäcker Indiens kultur aningen ideologiserad, men sen när gårjag på bio för att bli underhållen på ett pretentiöst, politiskt korrekt sätt?