En fiende att dö för

Eftersom jag har turen att få gå på bio gratis (och således gör det ganska ofta) och min allra trognaste läsare (det vill säga min kära mor) tycker att det är på tok för lite aktivitet på den här bloggen kom jag idag på den briljanta idén att börja recensera alla nya filmer jag ser. Låter inte det småpretentiöst och härligt? Först ut är logiskt nog filmen som fick stå för min underhållning i kväll, nämligen En fiende att dö för:




Betyg: 4 av 5

Året är 1939 och en grupp forskare åker ut på en expedition till Svalbard för att försöka ta reda på huruvida den tyske forskaren Alfred Wegeners teori om att alla kontinenter en gång i tiden varit en och samma världsdel, Pangea,
är sann. "En tysk expedition, på ett svenskt skepp, med en rysk besättning, norsk kapten (som faktiskt fått jobbet på grund av att hans ryska företrädare blivit uppäten - eller nåja, dödad - av en isbjörn i filmens första scen) och engelska deltagare", för att använda huvudpersonen Gustav de Geers (oerhört stilig!) egna ord. Och så Gustav själv då, en svensk vars yrkesområde är sprängämnen och som redan under välkomstdrinken bestämt hävdar att hans nationalitet gör honom "neutral". För visst är politiskt ställningstagande viktigt, även om samtliga deltagare gärna vill slå fast att de bara är forskare och inte bryr sig om vad respektive lands politiker har för sig.

Detta visar sig inte minst då besättningen nås av nyheten att Tyskland invaderat Polen och stämningen på båten blir minst sagt stel - plötsligt finns det värre saker än blodtörstiga isbjörnar att oroa sig för. Snart utbryter något av ett andra världskrig i miniatyrformat ombord, ett krig där alla - vare sig man är neutral eller inte - har en roll att spela. Hur mycket påverkas deltagarna av det som sker hundratals mil bort? Och vem kan man egentligen lita på?

En oväntad twist halvvägs in i filmen, en stegrande spänning då intrigerna får härja fritt i ett begränsat utrymme mellan de trånga hytterna och - såklart - en oundviklig kärlekshistoria gör att En fiende att dö för får mig att sitta på helspänn i en timma och fyrtio minuter. Sen är ju jag väldigt förtjust i vackra miljöer och vackra kläder (okej, expeditionsoutfits kanske inte låter fantastiskt ur modesynpunkt, men Svalbardsällskapet levererar vid några väl valda tillfällen, kolla exempelvis in Gustavs smoking och den röda klänningen tillhörande resans enda kvinnliga deltagare, den tyska forskaren Leni). Visst, slutet bjuder kanske på en aning för många tvära kast och den tidigare nämnda kärlekshistorian känns en smula förutsägbar, men överlag är undertecknad mycket nöjd.